mikaelaanna

Idag är det bara två veckor kvar tills vi åker hem. Det känns verkligen helt galet. Det känns som jag flyttade hit igår. När jag tänker efter känns det dock som det var en evighet sedan jag tränade gympa och befann mig i gymnastikens hus. Känner mig verkligen förvirrad. En sak som jag med all säkerhet vet är att det inte kommer att kännas som att jag har varit ifrån min familj i 4 månader när jag träffar dem igen. När vi sitter där vid matbordet och pratar kommer det kännas som att jag satt där senast igår.

Jag vill inte att ”det här” ska ta slut. Den här tiden är något jag sent eller rättare sagt aldrig kommer att glömma. Att bo tillsammans med Hanna, Sofia och Sofie är det bästa som finns. Jag har nog aldrig skrattat så mycket som jag har gjort här. I det här huset skämtas det nämligen jämt. Vi skämtar dessutom om varandra hela tiden. Om någon utanför hade kommit hit och satt sig ner och lyssnat på oss under en måltid hade han/hon garanterat trott att vi var psykiskt sjuka. Det kan nog alla som har varit här och hälsat på intyga. Vi kan sitta vid matbordet och prata och skratta i flera timmar. Det finns inget som kan hejda oss från att komma på de mest sjuka samtalsämnena.

Allting vi gör blir dessutom alltid så bra. Något som chockar många är att vi aldrig har bråkat. Många tror att fyra tjejer som bor tillsammans i fyra månader och umgås med varandra 24 timmar om dygnet kommer att gå varandra på nerverna någon gång, men icke sa nicke. Det finns inget bättre än att bo tillsammans med dessa filurer. Det känns så sorgligt att man snart ska behöva lämna allt. Man har blivit som en liten familj. Som tur är har vi två veckor kvar här nere och de kommer garanterat bli två grymma veckor tillsammans.

Ni är bäst mina sambos!